Ottilia Snell är arbetsledare i dagbrottet. Hon cirklar hela tiden runt i gruvan och har järnkoll på all som händer.

Publicerad den: 2019.4.15

500 000 ton malm i månaden

Reportage: Det strålar energi ur ett gruvhål på myren i Tapulivuoma. Här bryter Kaunis Iron järnmalm. Med stark vilja och friska pengar återställs bygdens framtidshopp efter Northlandkonkursen. ”Här vill jag jobba resten av livet”, säger maskinisten Juhani Palovaara.

Låst innehåll

Ottilia Snells vita Toyota Hilux rullar stadigt ner för rampen till dagbrottets botten. Hennes uppgift är att se till att arbetet flyter utan avbrott. Ottilia är platschef för Snells Entreprenad AB:s personal i gruvan.
– Det här är så jäkla kul. Jag måste verkligen hålla mig från att åka hit även på helgerna, skrattar hon och sprakar av energi.

I ett område ett par mil norr om Pajala och en mil från finska gränsen har geologer slagit fast att det finns åtminstone 130 miljoner ton malm med en snitthalt av 34 procent järn. Troligen finns det ännu mer.

ANNONS:

 

De rika malmfyndigheterna upptäcktes redan för hundra år sedan, men det skulle dröja ända fram till 2012 innan någon gruvbrytning inleddes. Då togs dagbrottet i Tapuli och Kaunisvaaras anrikningsverk i drift och företaget Northland Resources gav bygden ett rejält framtidshopp. Glädjen blev dock kortvarig, redan året därpå lämnas en ansökan om rekonstruktion in och i december 2014 begärs företaget i konkurs.

Våren 2015 är bouppteckningen klar och det konstateras att bolaget har 14 miljarder i skulder vilket gör konkursen till Sveriges hittills största.

Sedan i somras rullar maskinerna igen i Tapuli. Nu drivs verksamheten av nybildade Kaunis Iron vars investerare, 80 svenska entreprenörer samt Carnegie Bank, har en fortsatt tro på gruvdrift i området. Och det är inte förvånande att de ser ljust på framtiden. För 100 miljoner kronor har de köpt
ett konkursbo värt cirka tio miljarder kronor. Målet är att omsätta 1,2 miljarder kronor per år.

Gruvchef Åsa Allan tvekade inte en sekund när hon fick erbjudande om att leda arbetet med att återuppta gruvdriften.
– Jag gjorde såklart min research innan jag tackade ja, men egentligen kände jag ingen tvekan. Kaunis Iron arbetar enligt en helt annan affärsmodell än vad Northland gjorde. Vi har en väldigt liten egen organisation och arbetar mycket med lokala entreprenörer. Det var dessutom en förutsättning för att kunna bygga organisationen så pass snabbt som vi har gjort.

Åsa Allan känner både bygden och gruvverksamheten väl, hon var geolog och planeringschef under Northland-tiden och tjänstgjorde därefter som kommunchef i Pajala kommun.
Det är därför inte förvånande att hon nu väljer att rekrytera lokalt.
– Vårt mål är att de anställda så långt det går ska bo i kommunen och jag tycker att vi och våra entreprenörer har lyckats bra. Av de som jobbar i gruvan bor hela 84 procent lokalt och kan åka hem varje kväll.

Gruvverksamheten sysselsätter idag 300 personer och förutom att ge den lilla kommunen Pajala och dess sextusen invånare arbete ser Åsa även hur gruv-verksamheten kan bidra på andra sätt med att förbättra livskvaliteten på orten.
– Vi har till exempel valt att placera vår dieseltank utanför staketet så
att även ortsbor med tankkort kan använda den.

Helt utan hinder har dock inte nystarten av gruvdriften varit. Naturvårdsverket valde i somras att begära återkallelse av verksamhetens miljötillstånd. Kaunis Iron lade sig dock långt ifrån platt. Istället förbereder de nu en ansökan om utökad verksamhet.
– Vi arbetar med att lämna en helt ny ansökan som omfattar nuvarande verksamhet men även ännu ett dagbrott i Sahavaara, ett gråbergsupplag, ett mindre dagbrott i norr samt ett sand-magasin. Efter att ha noggrant och strukturerat brutit ner Naturvårdsverkets påståenden så känner vi inte att det finns särskilt mycket i dom.

Helt klart är dock att starten av det nya gruvbolaget Kaunis Iron innebar en risk. Vikande världsmarknadspriser, som fick Northland Resources på fall, kan naturligtvis drabba även nystartarna och miljötillstånden är ännu inte i hamn.
Åsa Allan konstaterar sakligt att gruvdrift alltid är förknippad med risk-tagande. Det är en helt integrerad del av verksamheten.

Även politiska beslut spelar roll för lönsamheten i den svenska gruvnäringen. Nyligen beslutades att subventionerna till gruvdiesel ska upphöra för att stimulera övergång till miljövänligare driv-medel. En förändring som enligt Kaunis Irons vd Per-Erik Lindvall kan kosta företaget uppemot 25 miljoner per år.
– Det finns i praktiken ännu ingen teknik att växla över till. Till exempel trolleydrift fungerar ännu inte när det blir is och snö. För oss blir alltså detta en ren skatteökning.

Men även vanliga dieseltruckar kan få problem under vintern. Nere i gruvan plockar Ottilia Snell upp telefonen och ringer efter mera sand. Dagen bjuder på ett lätt snöfall som tyvärr gör körramperna lite hala och det är inte okej.
Upp för ramperna kämpar hundratons bergtruckar med sina laster av gråberg och malm och det sänker produktiviteten om de måste slira sig upp. Väghyveln går i skytteltrafik utmed ramperna och Patrik Snell sprider sand med skopan på sin hjullastare för att snabbt skapa bättre underlag.

Att Patrik Snell sitter och kör hjullastare i Tapuli dagbrott är ingen ovanlighet. Trots att Snells Entreprenad AB det sista året vuxit från 35 till 100 anställda sätter sig Patrik gärna i hytten.

– Han går inte att hålla borta, skrattar dottern Ottilia och berättar om firman som är ett riktigt familjeföretag.

– Min syster jobbar med administrationen och får hjälp av mamma, som egentligen är ICA-handlare. Mina två bröder kör maskin och pappa är överallt.
Snells var med redan på Northlands tid och stod med fordringar på över nio miljoner när konkursen blev ett faktum. Patrik är dock inte orolig för att göra ett nytt försök.

– Jag tror på detta, konstaterar han enkelt och berättar att företaget redan köpt ett tiotal maskiner och investerat i runda slängar 40 miljoner sedan de anlitats som entreprenörer av Kaunis Iron.

Snells har avtal med Kaunis Iron om interna transporter av både gråberg och malm, länshållning, vägar, säkerhet samt infrakten till anrikningsverket. Totalt sysselsätter Snells 75–80 personer varav 55 egna anställda i Kaunis.

– Omsättningen ligger på 180–190 miljoner varav cirka 22 miljoner för infrakten.
Nu vill Patrik visa att han klarar att spänna bågen och få revansch för att det gick dåligt förra gången.

– Allt är ju en tävling, skrattar han och tillägger att han sover gott om natten men att det är helt nödvändigt att få köra lite maskin ibland.

Patrik Snells företag tog en stor smäll i konkursen, men han är inte rädd att satsa igen.

Dagen till ära rattar han en Cat 992 K från 2015 som han köpt begagnad från Norge. Den 14 miljoner kronor dyra maskinen måste få en provkörning innan den blir godkänd.
– Jag hittade faktiskt ett fel som säljaren inte berättat om, men det ska gå att fixa.
Ottilia är precis som sin far övertygad om att gruvan den här gången ska överleva. Hon har till och med köpt hus i Pajala.

– Jag var med och jobbade när Northland drev gruvan, både före och efter rekonstruktionen. Men när det var slut fick jag jobba i Kiruna och Luleå. Jag var nära att flytta till Luleå, men är glad att jag nu kan vara kvar i Pajala.

Drömjobbet är egentligen veterinär, men dit räckte inte betygen, istället blev det flytt till Kalix och maskinförarutbildning på gymnasiet.
– Jag har nog alltid kört maskiner.

Redan som femtonåring hängde jag på pelletsfabriken om kvällarna för att ploga snö även om det knappt fanns något att ploga.
Jobbet som arbetsledare passar bra, men i framtiden skulle hon inte ha något emot att växla över och bli maskinförare.

Kaunis Iron tog över en färdig anläggning. Dagbrottet var redan öppnat och anrikningsverket i
malpåse efter konkursen.

– Förr tappade folk hakan när jag kom och var tjej och maskinförare, men det har ändrats snabbt. Här i gruvan är vi åtminstone sex sju stycken kvinnor nu.

Allt i gruvan kretsar kring att anrikningsverket ska arbeta för full kapacitet hela tiden. Varje år ska nästan två miljoner ton järnmalmskoncentrat lämna anläggningen. Det innebär att dagbrottet måste leverera ungefär en halv miljon ton malm i månaden. Till det kommer ungefär lika mycket gråberg som läggs i gråbergsupplag.

Juhani Palovaara sitter i en Liebherr 976R och lastar malm i truckar. Skopan rymmer sex kubikmeter och när den är fylld med bra malm väger varje skopa 17 ton.
– Det går åt ungefär fyra eller fem skopor för att fylla en 65-tons truck, berättar han.

All trucktransport i Tapuli sköts på entreprenad av LTH Traktor AB från Kiruna. Fyrtio förare går i skift på tio truckar, sex av dem lastar 100 ton de övriga fyra 65 ton. Fyra truckar kör material från Juhanis Liebherr till primärkrossen och det gäller att logistiken fungerar bra så att de slipper köa för att få sitt lass.
Att fylla truckar i en gruva är topp-jobbet tycker Juhani även om han ibland saknar att ha folk omkring sig som när han arbetade med grundläggningsarbete vid husbyggen.

– Jag har nog alltid kört maskiner. Redan som femtonåring hängde jag på pelletsfabriken om kvällarna för att ploga snö även om det knappt fanns något att ploga, berättar Ottilia Snell.

– Jag har vuxit upp med maskiner eftersom min farfar och farbror hade en gård med mjölkproduktion. Det finns helt enkelt i blodet, berättar han.

Arbetet i dagbrottet löper i fyrskift, två arbetslag jobbar sju dagar och löses sedan av av två andra lag. Arbetsdagen börjar klockan fem, skiftbyte klockan halv tre på eftermiddagen och sedan rullar maskinerna till midnatt. Om det är riktigt kallt ställs vissa av maskinerna in under de fem stilleståndstimmarna.

Att vara fyra förare som delar på en maskin tycker Juhani inte innebär några problem.

– Vi har några regler som alla följer. Ingen kör med skor, vi städar ur hytten och putsar rutor efter vårt arbetspass och vi ser till att följa smörjningsintervallen. Eftersom skiftet är 9,5 timmar långt och smörjningsintervallet åtta timmar, blir det alltid en runda med fettsprutan.

Gruvdriften i Pajala drivs i dag nästan helt av lokala entreprenörer med egna maskiner och verkstäder.

Att gruvdriften är igång igen i Kaunisvaara menar Juhani har stor betydelse för hela regionen, själv är han från Finland och pendlar från Kolari till arbetet varje dag. Och det vill han fort-sätta med.

– Jag vill jobba här resten av livet och jag önskar att mina barn ska få möjlighet att prova på den här branschen. Det är egentligen drömmen

Text: Sofia Barreng Foto: Fredric Alm

Publicerad den: 2019.4.15

Logga in



Kom ihåg mig

Skapa användare