Rik på småländska – Ett stenbrott fullt av diabas

Claes Gustavsson lirkar in pallgafflarna under det 36 ton tunga stenblocket och börjar den branta stigningen upp ur stenbrottet. Han tar det lugnt, mycket lugnt, för lasten är värdefull. Blocket är av diabas, arktitektens älsklingssten.Man kan vara rik på många olika sätt. I Småland är man rik på sten. Här finns den miljonhövdade gråstenen som varje vår sticker upp sin skalle i vårplöjet och som av idoga bönder genom århundradena plockats och släpats till murar och rösen för att hålla åkern odlingsduglig. Den har mindre värde.Sen finns den brytvärda stenen. Den som stannar under mark och döljer sig tills någon lyckas avslöja den. Likt tryfflar ligger de värdefulla ådrarna av diabas och lurar under ytan. Fattiga småbönder har genom tiderna letat efter den svarta stenen för att muta in och dryga ut sina knappa förhållanden.Områden rika på brytvärda mineraler kunde få sin yta genombruten likt en koppärrig hy med hundra och åter hundra minimala stenbrott. Så är det inte idag. För att få lönsamhet på driften måste brytningen rationaliseras och maskinerna in. Brotten har blivit större och naturligtvis även färre.I Brännhult, ett par stenkast norr om möblernas Älmhult, ligger ett modernt stenbrott som levererar diabas av yttersta klass till arkitekternas drömprojekt världen runt.Rickard Ingemansson var från början grävmaskinist men efter 21 år i stenbrott är det sten som gäller.Här arbetar sju personer med att förvandla en diabasåder till block färdiga för kund. Rickard Ingemansson är vice produktionschef med ansvar för sex av företaget Scandinavian Stones stenbrott. I början av sin yrkeskarriär var han grävmaskinist, men sedan 21 år tillbaka är han stenen trogen.– Jag började med att hugga till blocken och göra dem färdiga för leverans, sedan gick jag över till att vara platschef och är numera produktionschef. Eftersom jag har jobbat med det mesta hoppar jag in där det behövs. En sak har han valt att sköta helt själv, allt sprängning med dynamit står han för.– Eftersom det är jag som står med slutansvaret vill jag ha full koll och sköter det därför själv.Att arbeta i stenbrott där slutprodukten står för endast 10-15 procent av all sten som hanteras kräver att varje person vet vad han håller på med, det finns inget utrymme för att stå och drömma slår Rickard fast. Ett felaktigt beslut kan snabbt förvandla ett värdefullt stenblock till flera betydligt mindre värda stenbitar.Bara blocket som Claes Gustavsson och hans Cat 988G kämpar upp ur hålet är värt ungefär 30 000 kronor per kubikmeter när det är förvandlat till huggna block och ska lämna stenbrottet. Vågen visar på 36 ton och med en specifik vikt av tre ton per kubikmeter går det snabbt att räkna ut att blocket landar på dryga tio kubikmeter. Ett rätt så värde­fullt lass alltså. Men så är också den småländska diabasen av högsta kvalitet och har använts till världskända monument som till exempel 9/11 Memorial i New York. – Diabasen härifrån går till största delen till Polen, berättar RickardIngemansson.– Den används till gravvårdar på katolska kyrkogårdar. Vi säljer den i block som kan kapas i skivor som är 2,4 gånger 1,2 meter och några centimeter tjocka. Skivorna läggs på marken och omges eventuellt av resta stenar. Måtten 2,4 gånger 1,2 är alltså inpräntade i hjärnbarken på alla som jobbar i Brännhult. Målet med varje block är att dimensionera det så att de åtråvärda skivorna kan produceras. Med riktig tur går det ibland att få till ännu generösare mått, då är det upp till företagets säljare att hitta kunder med just de speciella önskemålen.Sedan 1902 (med ett avbrott mellan 1976 och 1994) har det brutits diabas i Brännhult. Den svarta, blanka stenen har sålts världen över.– Det brukar inte bli problem. Vi har kunder på allt vi kan producera, säger Rickard och visar på ett block som just huggits till och i samma ögonblick som det är klart redan är sålt. Just för tillfället ligger Brännhult inte riktigt i fas med efterfrågan. Produktionen ligger på ungefär fem kubik i veckan, men Rickard vill ha upp det till tio.– Andra leverantörer av diabas, Indien, Kina och Sydafrika, kan inte leverera på grund av pandemin och vi har mycket stor efterfrågan just nu. Eftersom ådern inte ger riktigt så mycket som önskat finns därför planer på att använda de tillstånd som redan finns, utvidga brottet och följa ådern söderut för att få ut mer material av hög kvalitet.Diabasådrar har nämligen sina speciella egenskaper och har alltid en nord-sydlig riktning. En annan vanlig egenskap är att de lutar lite åt väster när man följer dem ner i marken.Ådrarna i trakten har lite olika mått, men det vanliga är att de är bland de bredare i landet. Det innebär enligt Rickard att stenen inte har riktigt lika hög densitet som i smalare ådrar. Dia­basen bildades när magma pressades upp genom sprickor i jordytan och ju smalare sprickor desto högre tryck. När brottet ska utvidgas börjar arbetet med att jordlagret banas av och sprängningsarbetet inleds. Fatt efter fatt sprängs fram i omgångar om 5–6 meter. En fatt är göingska för pall. När en salva har skjutits är det dags för Claes Gustavsson i Cat-lastaren och hans kollega André Stjärna i en Volvo A25D att snabbt göra en första bedömning av vad som går att användas.– Vi har hela tiden varandra i lurarna, berättar André som kör dumpern och dessutom är sprängarbas och borrar för sekundärsprängningar med en borrgrind på en Cat 325D.André började precis som Rickard sin stenarbetarkarriär på huggarbacken och högg till stenblocken innan de var färdiga att lämna brottet. Att han sökte sig till stenen var helt naturligt.– Jag har alltid velat arbeta i stenbrott. Jag är från Lönsboda och min farfar var både skogshuggare och bergsarbetare. Jag har alltid sett upp till dem och lyssnat till de gamla historierna om bergafolket och deras arbete. I sex år har André arbetat i brottet och han har lärt sig yrket av sina kolleger.André Stjärna är sprängarbas och kör dumper och grävare med borrgrind. Att arbeta med sten går i släkten.– Jag har stått på huggarbacken och lärt mig alla knep av de äldre gubbarna. Vi är ett väldigt starkt team här, men det gäller att inte vara rädd för att fråga och komma ihåg att det alltid går att se på saker på olika sätt. Arbetet i brottet handlar precis som André säger om att fatta ständiga beslut om hur de olika blocken ska utnyttjas på bästa sätt. Utbytet ligger på 10 eller som bäst 15 procent och då gäller det att var skarpsynt och göra rätt. När Claes och André fattat sina beslut gäller det att snabbt se till att få upp blocken till ytan. Huggarbacken får inte stå tom, helst ska det ligga ett par block och vänta på sågning.– Ibland har de fullt upp på huggar­backen, berättar André, och då kan vi göra en sekundärsprängning och hyfsa blocken åt dem. Då använder jag en borrgrind och sätter en rad hål och klyver stenen så att den får bättre mått. Claes Gustavssons jobb är att hela tiden mata fram nytt material. En gammal Volvo EC450 får rycka in när förhålla­ndena så kräver, men mestatiden sitter han i en Cat 988G Blockhandler som har kortare aggregat än vanliga 988:or och därmed är starkare. Som mest har den lyft ett 42 tons block upp på en trailer.– Jag lastar A25:an med skopan, men har också pallgafflar och två special­redskap. Jag har till exempel en arm från en gammal grävmaskin som svetsats till och som jag har att dra ner bitar med. Men det gäller hela tiden att vara på sin vakt och se till att inget rasar på mig från sidorna, sten är ju tungt… Precis som André är Claes från Lönsboda och har stenarbetare i släkten. Själv började han dock sin karriär på Scanias växellådefabrik, men när de flyttade till Södertälje för tolv år sedan hörde han sig för om jobb i stenbrottet och på den vägen är det.Stefan Andersson har jobbat i brottet i 16 år. Han sköter vajersågen men kör även en gammal Rottne Blondin från 1978 som utrustats med borrigg och används för att hyfsa till formerna på block som säljs med viktrelaterat pris så kalla tonsten.– Det här är ett riktigt bra jobb, konstaterar han. Vi arbetar väldigt fritt och diskuterar igenom besluten, om vi behöver tar vi ett snack med Rickard. Två stora hål gapar i Brännhult. Förutom det som André och Claes jobbar i finns även ett betydligt djupare, närmare 60 meter, äldre brott. Här nere står en sågmaskin från Atlas Copco. Den används för att såga loss stora block.– Här har vi börjat med att såga borst och svall innan vi spränger loss utmed klyven, berättar Rickard och förklarar att alla riktningar i en diabasåder har namn. Utmed ådern i nord-sydlig riktning heter det klyv, tvärsgående öst-västligt heter det borst och den horisontella ytan heter svall. Om materialet är riktigt bra sågas skivor på plats. Innan den sågade skivan välts ner för att kunna plockas med pall­gafflar bäddas med mindre stenblock på marken så att den inte ska gå sönder. Men det vanliga är att stenen transporteras upp i större block.– Det största vi kört upp här nerifrån var gigantiskt. Det blocket vägde 76 ton.På huggarbacken hyfsas blocken med hjälp av en traversupphängd borr.76 ton svensk svart sten, eller Swedish Black som den eftertraktade stenen heter på den internationella marknaden. Vad just det blocket betingade för pris är oklart, men för att överhuvudtaget gå att sälja måste det först upp till markytan.– När vi tog det på pallgafflarna knä­ade hjullastaren. Vi lyfte blocket bara lite så att det precis lättade från backen och använde en annan hjullastare att skjuta på med tills vi var uppe. Vi tog det i intervaller för att inte knäcka convertern. Väl uppe på kanten stod sågen framkörd och väntade på att hyfsa till formerna på det gigantiska oregelbundna blocket och göra det redo för sin resa ut i världen.Kanske lyser den blanksvarta stenen idag upp ett bankpalats eller minnesplats ute i världen. Ett är i alla fall säkert, det kommer att lysa i många år än.Diabas är stenen som varar för evigt.