Publicerad den: 2016.8.18

Dom ska göra viktig insats i Mali

Reportage: Strax söder om Timbuktu i det Västafrikanska landet Mali arbetar just nu svenska soldater med att bygga ett tältläger. I splitterskyddade hytter under gassande sol anlägger de en lägerplats för de svenska styrkor som i en FN-ledd insats ska bevara freden i det härjade landet.

Låst innehåll

– Vi har nog aldrig gjort något liknande, säger kompanichef major Mattias Johnsson.

Vid Göta ingenjörregemente, Ing 2, i Eksjö finns landets militära motsvarighet till våra civila entreprenadföretag. Rad efter rad av grävare, hjullastare och lastbilar samsas under stora plåttak med rent militära fordon.
För att jobba här krävs dubbla kvalifikationer. En gedigen militär utbildning samt maskinförarkompetens. Uppgiften är att bygga vägar, skapa lägerplatser, hantera materiel och röja undan hinder. Allt under förhållanden som är lite mer krävande än en vanlig dag på jobbet i gamla Svedala.

ANNONS:

Efter några år utan stora utlandsinsatser kom i somras ett nytt uppdrag. Ing 2 fick ansvaret för den etableringsstyrka som ska bygga läger för den svenska insatsstyrkan i Mali.

– Vi fick uppgiften i månadsskiftet juni-juli, berättar major Mattias Johnsson. I början av november räknar vi med att kunna börja bygga Camp Nobel, som den svenska delen av det stora internationella lägret ska heta.

– Först ska vi dock bygga ett eget läger, Camp Viking, där vi ska bo under arbetets gång.
Med bara några månaders startsträcka har alltså 214 ingenjörkompaniet Ing 2, vars symbol är just en Viking, samlat sig till avfärd. Etableringsstyrkan består av 120 soldater och officerare varav 60 är från Ing 2. Övrig personal kommer från flera olika stödjande förband till exempel P4 i Skövde.

Tillsammans ska etableringsstyrkan bygga ett läger för insatsstyrkan som anländer i februari. Allt från ammunitionsförråd till bostäder, matsalar och rekreationsutrymmen ska stå klara om tre månader. En tuff tidsram.

– Vi har två stora osäkerhetsfaktorer att ta hänsyn till, konstaterar Mattias Johnsson. Det är dels transporten av allt vårt materiel, dels att vi inte vet hur tillgången på grusmassor är på plats.

Redan i september skeppades 400 containrar, över tusen ton, utrustning med båt till Dakar i Senegal. Därifrån sker transporten landvägen till Timbuktu. En transport på 240 mil, till större delen genom det oroliga Mali.
Förutom risk för skador av själva transporten på dåliga vägar finns naturligtvis även en risk att godset lockar lokala tjuvar. Ansvaret för transporten står FN för och Mattias Johnsson kan bara hoppas att allt kommer fram i gott skick.

– Vi ska bara ta emot containrarna när de kommer ut genom en inbillad dörr i öknen vid vår lägerplats, konstaterar han.
I containrarna står maskiner från Eksjö, bland annat två specialutrustade Volvo EC210CL och två Volvo L90, även de med splitterskydd och annan extrautrustning. I transporten ingår även maskiner från Norge.

– Vi samarbetar med Norge om maskiner och har varit där på utbildning. Under tre veckor fick vår personal utbildning på bland annat kranar, väghyvlar och krossverk, som vi kommer att använda i insatsen.

Från Norge kommer även dumprar, minigrävare, teleskoplastare, betongbilar med mera. Till skillnad från de svenska maskinerna är de norska inte specialutrustade med splitterskydd.

Arbetsplatsen kommer att vara omgiven av två skyddsvallar när den svenska etableringsstyrkan kommer, men Mattias Johnsson påpekar att den ändå finns risker med uppdraget.

– Det kan naturligtvis hända att vi blir raketbeskjutna i lägret. Men det finns andra styrkor som har till uppgift att skydda oss från det.
Personalen i etableringsstyrkan kommer att göra sitt jobb inom lägret och kommer inte att röra sig ute på vägar och bland befolkningen. Lokala kontraktörer kommer till exempel att stå för transporter av de grusmassor som behövs.
Även om lägerbygget sker i ett oroligt land med flera olika stridande grupper, varav några har samröre med ökända al-Qaida, ser Mattias Johnsson inte detta som största hotet mot hans uppdrag.

– Det är först och främst klimatet som är vår fiende, sen kommer sjukdomar, djur och risken för att vi skadar oss själva.
Mattias Johnsson visar sitt fullskrivna gula vaccinationskort. Här samsas de vanliga hepatitsprutorna med både kolera och rabies.
Ur högen med personlig utrustning plockar han upp ett rejält myggtält att ha över sängen och en påse med åtskilliga förpackningar av myggmedel. Malaria är ett konkret hot och all personal har i god tid i förväg börjat äta preventiv medicin.

Även om lägerbygget sker under en tid på året då vädret är relativt gynnsamt är det på dagarna uppåt 35 grader varmt. Första tiden i tillfälliga lägret Camp Viking blir därför ganska tuff.

– Vi kommer inte att se någon dusch på säkert en månad, skrattar Mattias Johnsson. Maten blir uteslutande torrmat och sovplatsen ett liggunderlag.

Långa, tunga arbetsdagar under stekande sol i ett land med väpnade konflikter låter inte som något drömjobb precis. Men för Mattias Johnsson råder ingen tvekan, detta är hans uppgift, hans jobb, och det ska han fullfölja.

– Det här är en ren fältarbetsuppgift och det är vad ett ingenjörförband håller på med. I min anställning ingår att göra utlandstjänst och det vore dessutom konstigt om jag som kompanichef inte ville åka med.

– Men vi är ju alla individer och jag har familj här som jag lämnar, precis som alla andra.

Det finns inget när svenskarna kommer

På flygbilder över det blivande tältlägret går det att skönja ett rutnät av interna vägar. Nivåskillnader är utjämnade och två skyddsvallar omger det gigantiska lägret. Mer än så är inte gjort när den svenska etableringsstyrkan anländer. Första uppgiften blir därför att skapa en tillfällig boplats.

I början av november flögs personalen via huvudstaden Bamako till Timbuktus flygplats, som ligger direkt i anslutning till lägerplatsen. I ett hörn av det jättelika internationella lägret ligger den svenska campen, som bara den är på 45 000 kvadratmeter. Här ska 7 000 kvadratmeter betonggolv gjutas med 300 ton medhavd cement, lokal sand och ballast, samt vatten ur borrhål som ska borras med medhavda borriggar.

– Vi har beställt massor, men vet ännu inte av vilket material eller kvalitet de är, berättar löjtnant Gunnar Gustafsson som är chef för maskinplutonen.

Han berättar att massorna ska komma från ett stenbrott som ligger tio mil bort från lägret och att risken finns att den tekniska nivån inte är så hög.

– Det kan mycket väl vara så att man knackar stenen för hand.

Gunnar Gustafssons jobb är att leda den del av uppgiften som har med maskinarbete att göra. Han är med civila termer arbetsledare för markarbetena. Det innebär också att han har en övergripande koll på allt som rör medhavda fordon.
Växlande temperaturer, bränslen av olika kvalitet och därtill risken för fientliga angrepp skulle få vilken maskinansvarig som helst att sucka djupt, men för Gunnar Gustafsson är utmaningen en annan.

– Jag tror att största utmaningen blir att samsas med alla andra som ska utföra samma uppgift på samma plats, säger han och syftar på alla de andra länder som även de ska bygga camper i det stora lägret.
– Min franska är tyvärr inte den bästa, skrattar han.

Gunnar Gustafsson har fullt förtroende för att hans personal är väl utbildad och att den materiel de har med sig är den bästa.

– Jag brukar säga att vi har så god utbildning att om något skulle inträffa så kopplar aphjärnan på och vi gör automatiskt det vi måste. Vi har hela tiden säkerhetstänkandet med oss och vet dessutom att vi har en närskyddstyrka som har koll utåt.
Martin Johansson och Erik Johansson är soldater och maskinförare vid kompani 214 på Ing 2. För dem blir det den första internationella insatsen.

– Jag tror att det kommer att bli en nyttig upplevelse, säger Erik Johansson, som gjorde GMU i Eksjö efter gymnasiet och valde att stanna i det militära framför att börja jobba i pappans entreprenadfirma hemma i Värmland.
Erik Johansson har hunnit med två år i det militära efter den första provanställningen och kör mest hjullastare och väghyvel, men tror att det kommer att bli en hel del grävmaskin också.

Att han nu kommer att tillbringa vinterhalvåret i ett krigsdrabbat land tar han på allvar.

– Det händer ju saker där hela tiden, och det har jag såklart i åtanke. Samtidigt ska det bli en upplevelse, det ska bli kul.

Martin Johansson jobbade några år med rörläggning i Stockholm innan han valde den militära banan. Han kommer bland annat att köra det norska krossverket som saknar den militära skyddsutrustning som finns i till exempel de svenska volvomaskinerna.

– Det är bara att acceptera, konstaterar han och berättar att han är glad att han blev en av de som valdes för uppdraget.

– Det är många här som jobbat längre än jag och som inte fick åka.

Martin Johansson ser sig som först och främst som maskinförare, därefter som soldat.

– Så länge ingen skjuter på oss är jag maskinförare och så måste det vara för att vi ska få något producerat, konstaterar han.

Text och bild: Sofia Barreng

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Publicerad den: 2016.8.18

Logga in



Kom ihåg mig

Skapa användare



Do NOT follow this link or you will be banned from the site!