Du vet att du är knegare när…

Handen upp alla som känner till den tecknade serien ”Knegare”! Skämtteckningar à endast en ruta per stripp; gick i bland annat Knasen tror jag, kanske också Larson.I alla fall. Poängen är att knegarlivet sällan skildrats så träffsäkert, med så mysiga djur i huvudrollerna – stora björn-truckförare i rutiga skjortor och kepsar, utarbetade kaninmammor i kontorslandskap, tjocka hundar som zappar mellan TV-kanalerna efter dagensslit och så vidare.

Typskämt: ”Knegare kommer ihåg när kaffe smakade som kaffe.” Och så en bild där en fundersam, antropomorf hund står och lyssnar på en yngre hundexpedit som berättar om utbudet av frappuccinos med pumpa smak, banana mocha och annat jox.Eller skämten om tid: ”Du vet att du är en knegare när du lämnar en fest vid samma tid som du – när du var 20 år yngre – skulle ha anlänt till den.”Rätt mysiga, feelgoodiga skämt, men med tydliga paralleller i verkligheten.

För att stanna kvar vid det där med tid till exempel: ”Du vet att du är knegare när du går på lunchrast när vanliga människor stiger upp om morgnarna.” (Ta bara klassiska knegarhaket Tommy’s Grill i Åkersberga, som öppnar lunchserveringen kl. 08.30. Dagens hamburgare finns alltid på menyn, det är sen gammalt.)

För vad är det där med knegare – maskinförare, hantverkare, blue collar workers – och att gå upp i svinottan? För egen del hajade jag det aldrig, och känner mig alltid och för evigt underlägsen alla hurtiga morgonmänniskor. När jag sommarjobbade treskift på SSAB Domnarvet var de tidiga dagspassen värst – uppstigning halv fem, instämplad i arbetsoverall vid tandemvalsverket klockan kvart i sex.

Inte en, utan två gånger under en kort sommar blev jag väckt av kollegorna som fnissande ringde och frågade vart jag tagit vägen. Förslag till seriestripp där kanske: ”Du vet att du är knegare när det är du som ringer och väcker kollegor som försovit sig.”Har en underbar liten bok hemma – arbetarfotografen Jean Hermansons fotobok i svartvitt ”Nere på verkstads-golvet”, med Folke Isaksson som textförfattare. I kapitlet ”Järnets väg” beskrivs hur den förste cyklisten till dagspasset vid stålverket i Luleå kommer cyklande till verket klockan fem över halv fem:Äldre ung-karl, som det verkar, tungt sittande. Vakten förklarar, han känner beteendet:

”Dom kan inte sova, och så…” Det är mest de äldre. Kanske har de inte längre riktigt samma behov av sömn, och jobbet behärskar dem mer och mer för varje år.Eller hur. Den där äldre ungkarln – jag tror inte han behövde någon seriestripp för att få reda på att han var knegare.