Gamla synder upp till ytan

Skåne är vår kornbod men också vår sockerskål. Med mörkgrön kraftig blast randar sockerbetorna de skånska fälten. Strödda över det böljande landskapet låg förr mottagningscentraler och sockerbruk som förvandlade de knöliga betorna till kritvitt socker. Så såg det också ut på Gotland, Öland, Smålands södra kust samt i Blekinge och Halland. 

Men inte nu längre. Som mest fanns ett hundratal sockerbruk i Sverige. I dag bara ett, Nordic Sugars bruk i skånska Örtofta, som tar emot betor från odlare i Blekinge, Skåne och Halland.

Alla de övriga bruken är tagna ur drift och liksom i Staffanstorp är marken under dem i behov av sanering. Här finns en blandning av obehagliga kemikalier som måste bort, alifatiska kolväten, bly och arsenik är bara några i listan. Föroreningarna är resultatet av sockerbrukets verksamhet från starten 1865 till nedläggningen 1963. Här har sockerbetor tvättats, kokats och centrifugerats, men det är inte bara själva hanteringen av betorna som gett upphov till föroreningar. Mycket kommer från själva industrin, förr var man kanske inte så noga när det skulle bytas olja i en maskin eller bekämpas ogräs på tomten.

Den gamla industritomten utmed Dalbyvägen i Staffanstorp är idag omgiven av bostäder i en trevlig blandning av villor och lägenhetshus. Närmaste granne är ett nybyggt flervåningshus med lägenheter och strax intill planeras ett köpcentrum. Området har fått det inte så långsökta namnet Sockerstan och här planerar Staffanstorps kommun ytterligare bostäder.

Men först måste marken renas.

På plats för att göra området beboeligt är ett expertteam från Svevia. 

– Vi räknar med att köra 75 000 ton till deponi, berättar platschef Claes Dahrén.

Arbetslaget kom på plats i februari och schakterna inleddes i mars. Framåt hösten räknar man med att uppdraget är slutfört. 

– Vi var från början inställda på att vara klara i mitten av september, men har fått begära tillstånd att fortsätta till slutet av oktober. Det har dykt upp överraskningar i form av betydligt mer betong än vi trodde.

Och här sammanfattas ganska väl vad det handlar om vid saneringar – ständiga överraskningar. För trots noggranna markundersökningar är det i stort sett omöjligt att ta reda på allt som döljer sig under ytan.

Claes är väl medveten om detta, sedan åtta år tillbaka är han en av Svevias tre platschefer specialiserade på just marksanering. Under åren har han sanerat efter alla möjliga typer av industriell verksamhet.

– Det har varit impregneringsanläggningar för virke, gasverkstomter, glasbruk och mycket annat. Och visst kommer det överraskningar ibland. På ett ställe råkade vi på en stor grön fläck som visade sig vara cyanid. Då gäller det att backa undan och fundera på hur man ska gå vidare.

För det finns en stor och betydande skillnad mellan att schakta för vanlig anläggning och att sätta skopan i backen för att avlägsna föroreningar. Vid saneringsjobb är alla på plats medvetna om att massorna de hanterar är potentiella hälsorisker.

Etableringen har alltid en ren ingång separerad från arbetsdörren. Det finns dusch och ombyteskläder och om det blir riktigt allvarligt finns även skyddsutrustning. De som jobbar med sanering har radarn påkopplad för jämnan. Eller som grävmaskinisten Peter Berg uttrycker det: 

– Man får alltid titta noga i backen, känns det inte riktigt så kontaktar jag Claes direkt.

Varken Peter eller Claes vill dock förstora upp det där med farorna. 

– Om vi säger att vi har arsenik här så låter det kanske som något i en spionfilm där man dör på två minuter när den farliga kapseln öppnas, så är det verkligen inte, poängterar Claes.  

– Det som händer är att man kan få förhöjda halter av till exempel metaller i blodet och vi går på återkommande hälsokontroller för att övervaka det. Alla halter ska såklart hållas så låga som möjligt och det har hänt att vi måste jobba med gasmasken på.

Rutinerna sitter därför i ryggraden. Tvätta händerna innan man äter och byta kläder som blivit dammiga, är vardagens självklarheter. Att komma hem till barn och husdjur med damm på kläderna är inte att tänka på.

Men ibland är överraskningarna av det mer humoristiska slaget. Claes minns när det helt oväntat dök upp flera kubikmeter skor i marken på ett saneringsuppdrag för några år sedan.

– Efter det hittade vi dessutom ett gäng gamla symaskiner, skrattar han och ruskar på huvudet över hur vi människor likt strutsar tror att saker försvinner bara man skickar ner dem under ytan.

Överraskningarna på tomten i Staffanstorp har hittills inte varit varken av det humoristiska eller giftiga slaget, istället handlade det om mer jobb. Det låg betydligt mer betong under marken än man visste från början. Betongen måste bort eftersom det ska byggas bostadshus på området och då får ingen betong vara kvar under husen. 

Förutom Peter Berg från Njurunda Schakt och Entreprenad AB har Claes även andra underentreprenörer på plats i Staffanstorp. En hjulgrävare från Vinninge Entreprenad AB, en dumper från Johan Karlssons Åkeri AB och en hjullastare snurrar också på området. 

– Hjullastaren är från HNT Schakt och Transport AB i Ängelholm som också är åkaren som transporterar ut massorna, berättar Claes. Jag försöker alltid att anlita samma företag för lastbilarna som för hjullastaren så blir det upp till dem att se till att det flyter på utan kostsamma väntetider.

Förutom de inlejda maskinerna med förare jobbar även arbetsledaren Sören Sollén från Svevia på plats i Staffanstorp och en inhyrd anläggare, Bengt Johansson, med uppgift att se till att saker finns på plats för att jobbet ska flyta på så smidigt som möjligt. Mätaren Annica Rosengren är också på plats ibland.

Tomten som ska renas är knappa två hektar stor. Inne i etableringens mötesrum sitter den obligatoriska kartan över området. Rutmönstret avslöjar direkt att det här jobbet är ett saneringsuppdrag. 

Rutorna är 20 gånger 20 meter stora och indelade i lager om 0,5 meter. Det innebär att varje lager är 200 fastkubikmeter. 

Rutornas olika lager har fått beteckningar som anger klassningen på massorna i just det lagret i just den rutan. Här är vanligaste klassningen MKM, Mindre Känslig Markanvändning, som visar att marken här är förorenad, men inte så allvarligt. Värre är det med rutorna som stoltserar med beteckningarna IFA, och FA.

– Det betyder Icke Farligt Avfall respektive Farligt Avfall, förklarar Claes och håller med om att det är lite missvisande att benämna förorenad mark för Icke Farligt, men så är det nu en gång för alla.

På området finns även på sina ställen klassningen KM, Känslig Markanvändning, och det är de enda massorna som får stanna på området, alla de andra får resa med lastbil till en deponi i Landskrona. Claes är fullt medveten om att vi i Sverige genomgående skickar för mycket till deponi, men just i det här fallet är det inte mycket han kan göra. Han pekar på en liten hög med asfalt som brutits upp och efter tester visat sig vara okej att återanvända. 

– Den kan ju i teorin gå att fräsa ner och blanda med ny asfalt, men hur ska jag lyckas få en kund på en så liten mängd?

Beställare av saneringen i Sockerstan är Staffanstorps kommun som finansierat arbetet genom markförsäljningar. Runt om i Sverige finns gott om förorenad mark där det inte går att ställa någon ansvarig till svars för föroreningen. Det kan till exempel handla om föroreningar som uppstått innan den svenska miljöskyddslagstiftningen trädde i kraft. Då finns möjlighet till statlig finansiering av både utredningar och åtgärder.

Det är Naturvårdsverket som hanterar ärendena och under förra året finansierades inte mindre än 82 olika projekt till en total kostnad av 310 miljoner kronor. Målet för den statliga finansieringen är att med tiden alla riskområden ska saneras. Naturvårdsverket har därför tagit fram en nationell plan för att se till att detta görs på de mest prioriterade och förorenade områdena i landet.

På sockerbrukets gamla tomt i Staffanstorp är Claes Dahrén och Peter Berg eniga. Det kommer alltid att finnas jobb för dem. Att vi människor fortsätter att skicka ner vår skit i backen är de helt säkra på. 

– Tänk bara på skandalen kring Think Pink, konstaterar Claes. Det är ju ett riktigt praktexempel, jag är övertygad om att det finns fler som gjort på liknande sätt. Dessutom är det ju så att ju mer vi lär oss om miljögifter desto lägre sätts ribban och det måste bli ännu renare efter saneringarna.