Publicerad den: 2019.3.18

Han tar vintern till stockholmarna

Reportage: När den rastlöse serieentreprenören Peter Collin inte deltar i stora gräv- eller schaktjobb kör han traktor hemma på lantgården eller preparerar längdskidspår med egen pistmaskin. Hans Bisslinge konstsnöspår är faktiskt det längsta konstsnöspåret i Stockholm, och drivs helt i privat regi.

Låst innehåll

En stor pistmaskin står uppställd mitt på golfbanan i Bisslinge vid Rotebro utanför Stockholm. Men inte en slalombacke finns i närheten. Istället används den röda Kässbohrer Pisten Bully 600 varje natt för att preparera det 4,5 kilometer långa skidspåret som anlagts på golfbanan. Idag är det ett av ytterst få i hela landet som inte drivs av en förening, utan av ett privat företag.

– Tanken var att vi skulle göra Stockholms längsta konstsnöspår, och det är det ju idag, säger Peter Collin, mannen bakom satsningen.

ANNONS:

 

Collin, som också är maskinentreprenör med över 50 maskiner i sitt stall och över 40 anställda, pratar fort och mycket. Han verkar enormt engagerad till synes i det mesta han gör. På baksidan av hans visitkort står det: ”Framgång väntar den som har allt i ordning. Folk kallar det ’tur’. Nederlag väntar den som har glömt att i tid vidta nödvändiga åtgärder. Detta kallas ’otur’.” Beskäftigt, förstås, men med glimten i ögat och troligen rätt mycket egen erfaren-het bakom.

Ändå kom han in i snösvängen lite av en slump. Föräldrarna ”jobbade med data”, men Peter själv ville sätta igång ett eget litet lantbruk.

– Fast på den tiden var det ju dåligt att vara bonde. Men jag jobbade med att köra hjulgrävare om dagarna och sorterade sopor, och så var jag ”månskens-bonde” om kvällarna.

Idag odlar han 1 500 hektar i Sigtuna- och Upplands Väsby-området, och säger sig därmed vara den största spannmåls-bonden i Stockholms län. Utöver att arrendera mark har han köpt två egna fastigheter för att få lite stabilitet, inklu-sive skog. Inte minst torkan under de senaste åren har påverkat skördarna.

På era platser. Peter på sin pistmaskin, redo för att preparera spår åt hugade längdskidåkare.

En viktig tanke bakom all verksamhet – oavsett gräv, lantbruk eller spårpreparering – har varit att inte ”spara sig till utveckling”, utan att hela tiden utvecklas och satsa nytt. Dessutom att se till att medarbetarna får axla nya, roliga roller som gör att de trivs på jobbet. Där har satsningen på att börja pistanedfarter och preparera spår passat bra.

– Men det började egentligen med att vi ville ha en pistmaskin till en snötipp härnere, eftersom det funkade så dåligt med bandschaktare. Så vi åkte upp till Sälen och köpte en pistmaskin.

Efterhand började han så köra en del åt just Skistar i Sälen, köpte på sig fler fordon, och hade till sist ett stall om fem egna pistmaskiner. Bland annat skötte hans företag tolv mil spår i fjällen, samt preparerade åt Vasaloppet i flera år.

– Det finns egentligen bara två stora pistmaskinstillverkare i världen idag, tyska Kässbohrer med röda maskiner, och italienska Prinoth med gråa. Prinoth var sponsor till Vasaloppet, så när jag preparerade spår där fick kamera- männen strikta order om att inte filma min röda maskin!

Kraftpaket. Kässbohrer Pisten Bully 600 levererar runt 500 hästar med en vikt på 8–9 ton.

En tuff aspekt av att göra spår är att mycket av arbetet sker nätter och helger, inklusive storhelger som jular och nyårsaftnar. I slutänden valde Peter därför att avyttra pistningsverksamheten i Sälen till Skistar. Istället har han satsat på konstsnö, och på hemmaplan, i Rotebro utanför Stockholm. Affärsidén härnere bygger på att snötillgången i Mälardalen är dålig och otillförlitlig. Peter Collin menar att extra många åkare brukar strömma till när det är barmark i terrängen runtomkring – när det är rikligt med snö går intäkterna för konstsnöspåret istället ned.

En utmaning i sammanhanget har varit att de flesta längdskidspår prepareras och tillhandahålls i föreningsregi. Peter Collin och hans förare arbetade också flera år åt föreningar.

–Men det var så stolligt folk där! Vi hade precis jobbat ihjäl oss med ett spår, och ändå tyckte kunden att det blev för dyrt och så. Dessutom tog de bort spåret direkt efter Vasaloppet. Så killen som körde åt mig höll ju på att bryta ihop.

Efter det kände teamet att det fick vara nog. Antingen, resonerade de, fick de sälja alla maskiner eller så köpte de ett eget spår att preparera och underhålla. Valet föll på sistnämnda alternativ. Geografiskt kunde spåret anläggas på ett markområde i Rotebro som Peter Collin hade brukat arrendera för spannmålsodling.

För att få ekonomin att gå ihop har Peter lagt upp en egen betalmodell för åkare som nyttjar Bisslinge konstsnö- spår. För att åka där under en dag får man swisha 100 kronor till företaget – eller 1 200 kronor för ett säsongspass. Bankgiro funkar också.

Ur spår. Högsäsong för Peter Collin är vw.maskinentreprenoranligen när det är tunt med snö ute i en.se markerna och skidentusiasterna behöver konstsnöspår för sin träning.

Ida Ek jobbar extra som spårvakt invid Bisslingespåret för att kontrollera så ing- en plankar in utan att ha betalt för sig.

– Om de har börjat åka får de betala för sig och sedan lämna spåret. Men det har inte varit så många incidenter, säger hon – och medger därmed indirekt att överträdelser förekommer.

Modellen verkar dock funka utmärkt. Under de dryga två timmar som vi är ute på reportage kommer folk i en stadig ström till konstsnöspåret, trots att det bara är vardagsförmiddag (på helgerna sägs det vara fullt i spåren). Bland andra Peter Collins mor kommer för en åktur, och Peter grälar kärleksfullt med henne om att hon måste fixa nya bindningar någon gång. Fler hugade åkare följer.

– De är fantastiska som fixar det här. Det är jättekul att det går att åka skidor i Stockholm, säger Ulrica Järeteg, som har kommit hit idag för några vändor inför några tävlingssatsningar under året.

Flitig gäst. Ulrica Järeteg besöker ofta Bisslinge för att träna till olika Vasalopp eller bara komma ut lite i friska luften.

Hon är något av en stamkund vid Bisslingespåret, och behöver numera inte visa upp sitt säsongspass inför eventuella spårvakter.

– Jag tränar inför Tjejvasan och Öp- pet Spår vid Vasaloppet. Jag har åkt Tjejvasan massor av gånger. Jag älskar det här! berättar hon.

”De är fantastiska som fixar det här. Det är jättekul att det går att åka skidor i Stockholm.”

 

Feedbacken från kunderna värmer hos Collin. Men jobbet är krävande, och logistiken med att sköta ett skid- spår kan vara knepig. För att säkra tillgången till snö behövs snökanoner, och Peter Collin har köpt in två stycken à 850 000 kronor styck. Kanonerna i slalombackarna kostar vanligen ”bara” runt hälften, men då finns redan till- gång till en vattenpipeline. Kanonerna som är uppställda i Rotebro är dyrare, utrustade som de är med dränkpump

i sjön som vattnet hämtas från samt tryckstegringspump.

– Vi tar vattnet från dammen, sprutar ut det som snö och kör den till spår- området med traktor och vagn. Sedan lägger vi ut den med pistmaskinen, lite som ett vägbygge fungerar. Och det är bra för sjövattnet; vi syresätter ju vattnet, som rinner tillbaka när det smälter, säger Peter.

Själva pistmaskinerna är också de en dyr historia, med begränsad driftsäsong och körtid normalt bara om nätterna. De vanligaste ägarna i dagsläget är skid- anläggningar, det vill säga samma aktörer äger fordonen och driver skidparker- na. En lite ålderstigen affärsmodell kan tyckas, nästan som om en flygplats skulle äga flygplanen. Samtidigt funkar det, givet det faktum att skidanläggnings- branschen inte är lika konkurrensutsatt som till exempel entreprenadsektorn.

Bjässe. Peter Collin har två snökanoner på plats utanför Rotebro för att tillverka snö till konstsnöspåret. Var och en kostar hisnande 850 000 kronor.

– Den här maskinen har jag ju haft så länge, så den är pröjsad och klar. Annars skulle jag inte kunna ha den här.

Pistmaskiner kostar ungefär 1 500 kronor i timmen att köra, inklusive bränsle, slitage och värdeminskning. Collin och hans team skruvar annars själva i maskinerna. Motorn ligger på runt 500 hästar, jämförbart med en D9, men där Caterpillarn väger 50 ton väger Kässbohrer-pistmaskinen endast 8–9 ton, och är därför lite känsligare. De allra känsligaste delarna är dock banden, som är av gummi.

”Vi tar vattnet från dammen, sprutar ut det som snö och kör den till spårområdet med traktor och vagn.”

Till själva maskinerna kopplas ett stort aggregat med en bred fräs och en tung gummiplatta, samt två ytterligare plattor med spårplattor och spårfräsar. Var och en av de små spårfräsarna kostar 125 000 kronor, eller en kvarts miljon inalles.

– Det är någon norsk uppfinning det där, som slår sönder snömolekylerna och gör att spåren fryser till skarpare och bättre, berättar Peter Collin.

Så långt Peters historia, och pistmaskinerna. Men hur är då spåret? Maskinentreprenörens utsände testar de fyra och en halv kilometrarna i Biss- linge, inte bara ett utan två varv, och finner spåren vara av utmärkt kvalitet. Fyra och en halv spårfräsar av fem möjliga, åtminstone, om inte mer.

Text: Joakim Rådström Foto: Daniel Roos

Publicerad den: 2019.3.18

Logga in



Kom ihåg mig

Skapa användare