Här krävs is i magen och fokus

Fredrik Lundholm och hans servicebil är alltid lika välkomna. När maskinen står stilla är fältmekanikern guld värd. Allt från gigantiska grävmaskiner till tågmonterade snöslungor repareras av Fredrik och hans kolleger vid Pon Minings verkstad i Kiruna.För en fältmekaniker bjuder varje dag på nya utmaningar. Och bråttom är det såklart. Helst ska jobbet gå på nolltid och maskinen vara tillbaka i drift omedelbart.Fältmekanikern är tusenkonstnären som hanterar krånglande maskiner lika effektivt som frustrerade maskinägare. För det är inte bara tekniken som bjuder på utmaningar, det mänskliga måste också hanteras när ett maskin-stillestånd får tusenlapparna att snabbt fladdra bort i vinden.Då gäller det att ha is i magen och fokusera.Allt sammantaget gör jobbet som fältmekaniker till ett drömyrke för Fredrik Lundholm. Han gillar jobbets omväxlande natur och utmaningen i att få tänka till när felsökningarna bjuder motstånd.Arbetsdagen börjar klockan sju på morgonen när Fredrik kliver ur bilen efter en halvtimmes pendling från bostaden i Svappavaara till Pon Minings verkstad i Kiruna. Vid verkstaden väntar servicebilen och dagens nya uppdrag.Leif Vingbäck är verkstadsförmani verkstaden i Kiruna.I korridoren mellan kontor, kundmottagning och verkstad gör Leif Vingbäck sin morgonrunda. Han är förman i verkstaden och ständigt på fötterna. Dagens arbete ska fördelas, varje uppgift noggrant beskrivas i en arbetsorder och alla upptänkliga problem förutses. Fältmekanikerna måste få så komplett information som möjligt för att kunna packa sina servicebilar.– Vi har två servicebilar här i Kiruna och fyra fältmekaniker som turas om att köra dem. De jobbar sju dagar och är lediga sju dagar. Varje arbetsdag är tio timmar, berättar Leif, som själv varit mekaniker i över tio år och hunnit se det mesta av vad som kan gå fel med stora maskiner.”Ibland får vi klia oss lite i skallen, men allt går att lösa.”Servicebilarna från verkstaden i Kiruna täcker ett stort område, från Riksgränsen i nordväst till Pajala i sydost. Här ryms det mesta i maskinväg. Flytten av Kiruna stadskärna liksom bygge av nya vägar ger arbetstillfällen för mekaniker. Till det kommer gruvor, både över och under jord, som är fyllda av grävmaskiner, hjullastare, dumprar, schaktmaskiner och bergtruckar. De flesta i en storlek som är något ovanlig längre söderut i landet. Men det stannar inte där. Under åren har Leif stött på de mest vidunderliga maskiner.– Det händer att man fått stå och klia sig i huvudet ibland, erkänner han och berättar om den jättelika dammsugaren som sitter monterad på ett av tågen under jord i en gruva.– Den används till att suga järnvägsrälsen fri från sten och grus. En lite ovanligare arbetsuppgift att reparera den.Leif berättar vidare om den jättelika snöslungan på ett av loken på Malmbanan och om den gången när han för första gången stod inför en krånglande borrigg.– Jag visste ju inte ens hur man startar en sån maskin. Det tog en liten stund bara att få igång datorerna.Men varken Leif eller Fredrik tycker att de varierande och ibland svåra arbetsuppgifterna är på något vis skrämmande. De enas om att det alltid finns någon som vet mer och som bara är ett telefonsamtal bort.– Vi är ett bra gäng och vi hjälper hela tiden varandra, dessutom har vi god hjälp av serviceinstruktionerna i datorn, konstaterar Fredrik.– När Leif skickar oss på jobb nere under jord ser han alltid till att vi är två på jobbet. Då fungerar allt så mycket bättre.Att alla jobb ska utföras på snabbast möjliga tid är en ständig självklarhet, men just i gruvor kan det vara extra bråttom. Nästa sprängning är alltid schemalagd och återkommer med orubbliga intervall. Om en stor maskin fått stopp på fel ställe måste den lagas så att den kan ta sig för egen maskin från platsen, eller som Fredrik påpekar: Det är inte så smidigt att bogsera en stor grävmaskin.Fredriks första stund på jobbet brukar han tillbringa framför datorn. Här tar han emot dagens arbetsordrar och sammanfattar gårdagens uppgifter.– Det är inte alltid jag hinner skriva in alla siffror när jag kommer tillbaka till verkstaden på eftermiddagarna, förklarar han.När han fått sina nya uppdrag är det dags att se till att servicebilen är komplett utrustad.– Vi är två mekaniker som turas om att använda bilen och det fungerar mycket bra. Anton Järv som jag jobbar med, tänker lika som jag och då är det kul att dela bil. Vi har mycket hjälp av varandra.Fredrik packar servicebilen inför dagens uppdrag.Liksom sin bil, som ännu bara rullat 3 000 mil, är Fredrik relativt ny på jobbet. Han pluggade Industritekniska programmet på Hjalmar Lundbohmsskolan i Kiruna med målet att arbeta som mekaniker vid LKAB:s gruvverksamhet i Svappavaara. Men redan efter ett halvår som mekaniker i kulsinterverket blev han tillfrågad om en tjänst som verkstadsmekaniker för att istället arbeta med service och reparation av grävare, hjullastare och andra stora gruvmaskiner.Bytet är inget han ångrar, han trivdes bra med jobbet i verkstaden hemma i Svappavaara och blev kvar i nästan sex år innan han i höstas bytte till jobbet som fältmekaniker.– Jag är från Svappis och hela min familj bor och arbetar här. Mamma är driftsoperatör i kulsinterverket, pappa arbetar för MTAB som har hand om malmtransporterna, min bror kör hjullastare och mammas sambo jobbar också med maskiner.”Vi är två mekaniker som turas om att använda bilen och det fungerar mycket bra.”Fritiden, de sju dagarna i rad, ägnar han åt fritidsliv vid familjens stuga vid Kalixälven.Att Fredrik bytte från att stå i Clifftons verkstad i Svappavaara till att köra servicebil för Pon är Ulrika Elenius förtjänst. Hon är verkstadschef i Kiruna och när det blev känt att Cliffton vid årsskiftet skulle lämna plats åt LTH Traktor AB som stor entreprenör vid gruvverksamheten i Svappavaara agerade hon snabbt och skickade redan under hösten en förfrågan till Fredrik.– LTH Traktor AB har mycket Caterpillarmaskiner och vi har faktiskt en stab på sex personer som arbetar enbart med dem i deras verkstad i Svappavaara, berättar hon och konstaterar att bra mekaniker alltid står högt på önskelistan.– Det finns ett fordons- och transportprogram vid gymnasiet i Kiruna och vi är många företag som konkurrerar om mekanikerna, det gäller att nypa dem först.”Även om det inte finns kompetent folk på plats fungerar det ofta bra att pendla hit.”Sedan ett halvår tillbaka finns en vakant tjänst som fältmekaniker vid verkstaden i Kiruna, men Ulrika är ganska lugn över att hon kommer att tillsätta den. Över sommaren fungerar verksamheten med hjälp av sommarvikarier.– Även om det inte finns kompetent folk på plats fungerar det ofta bra att pendla hit. För ett par år sedan hade vi två killar som hade 100 mil hit.– Vi ska reparera maskiner, inte köra bil. Det blir många mil i bilen, men Leif och Fredrik är eniga om att de nog inte kör mer än andra fältmekaniker.Sista tiden har det varit fullt upp i verkstaden i Kiruna. I och med att LTH Traktor AB startade en ny avdelning i Svappavaara vid nyåret har flera helt nya maskiner kommit till området, flera av dem har leveransutrustats vid verkstaden i Kiruna.– Vi har fyra skepp i verkstaden och får alltså in fyra stora maskiner, bland annat har vi utrustat en Cat 980 hjullastare och en väghyvel.Ulrika var tidigare ansvarig för reservdelshanteringen vid anläggningen i Kiruna och berättar att läget långt från Pons centrallager i Upplands Väsby inte innebär att reservdelshållningen skiljer sig märkbart från andra anläggningars.– Det är som för alla, man håller bara så mycket på hyllorna som verkligen behövs. Annars blir det för dyrt och vi har snabba transporter från lagren både i Upplands Väsby och Belgien. Från en dag till en annan flygs delarna hit.Stort och tungt går dock inte lika bra på flyget och om det är bråttom körs delar med lastbil och flera chaufförer, då går resan på ett par dagar, annars tar det lite längre tid.Dagens uppdrag för Fredrik innebär att han får styra nosen på servicebilen sydost på väg E10 och rulla hemåt mot Svappavaara igen. Det är en hjullastare vid gruvanläggningen som ska få sin 500-timmarsservice. Datataggen på instrumentbrädan i servicebilen öppnar automatiskt grindarna in till gruvområdet och Fredrik svänger in framför de stora verkstadsportarna, öppnar och kör in bilen.Hjullastaren är en Caterpillar 982 m från 2017 och Fredrik börjar med att ge den en rejäl tvätt.– Dammet är överallt och det är dessutom magnetiskt. Det letar sig in överallt och fastnar. Speciellt går det hårt åt elektroniken.Hjullastaren får en rejäl dusch innan Fredrik börja jobba med den. Dammet är magnetiskt och ställer till besvär om det hamnar på fel ställe.Att vara maskin i en gruva med en av världens bästa järnmalmsfyndigheter är ett tufft jobb. Förutom att dammet är magnetiskt är påfrestningarna stora från malmen som har ungefär dubbla densiteten jämfört med gråberg.– Sen är det ju kylan också såklart. Maskinerna gör många kallstarter och det frestar på. Hydraulik och elektronik slits hårt.Dagens projekt bjuder dock inte Fredrik på någon större utmaning. Med van hand plockar han fram ett knippe provburkar, klipper till lagom långa slangar för att suga oljor och kylarvätska med och torkar rent runt alla öppningar.”Det handlar om att bygga ett team som fungerar bra tillsammans, vi måste ha förtroende för varandra för att arbetet ska flyta bra.”– Eftersom dammet är magnetiskt måste jag vara mycket noggrann föratt inte få kontaminerade prover, förklarar han.När filtren är bytta och skräpet undan-plockat är det redan dags för lunch. Efter en snabb tur utanför området till en lunchrestaurang väntar dagens andra uppdrag, en hjullastare med krånglande växellåda. Något som Fredrik naturligtvis ser fram emot, felsökningar är spännande och han har en trevlig eftermiddag framför sig innan det är dags att rulla servicebilen tillbaka mot verkstaden i Kirunaundefinedundefinedundefined;