Historisk arbetsmiljö bäst

Om du får höjd puls av en rostig gräv­maskin i motljus kan den lilla industriorten Skyttorp i Uppland varmt rekommenderas. Här finns Claes Nilssons oslagbara samling gamla maskiner. Sann grävmaskinsporr för nostalgiker. Något ljushuvud har skrivit på wikipedia att om man har tre exemplar av något är man en samlare, har man åtta så är det en mani.Okej, om det stämmer så är Claes Nilsson med sina 132 maskiner i sanning en fullblodsmaniker. Tillåt mig dock att ifrågasätta detta. Claes Nilsson framstår nämligen som en fullt normal person, men dessutom en rejält lyckligt lottad person. Han är nämligen begåvad med ett allt överskuggande intresse. Och han älskar det.– Jag gillar att leka, konstaterar han rakt av och skäms inte för att bryta mot den svenska normen av behärskning och som han tycker är en tråkighet.Larven på 20-tonnaren Lima 34 från Ohio i förgrunden framför en Priestman Cub från tidigt 60-tal som ägs av en kompis till Claes.Tråkighet är dåligt och bör undvikas enligt maskinsamlaren Claes Nilsson. Och just tråkigt är det svårt att ha vid ett besök på det gamla sågverket i Skyttorp. Runt varje hörna och i varje bod lockar spännande överraskningar. Det är lätt att fascineras av underskönt vackert patinerade arbetsmaskiner, men lika lätt att bli stående i beundran över Claes förråd av vajer. Låda efter låda med olika kraftig stålvajer är staplade på varandra just innanför dörren i en av de stora förrådsbyggnaderna. Det är klart att det krävs gott om vajer om man råkar ha just det specialintresse som Claes har. Hans maskinmuseum har nämligen en klart röd tråd, eller om man så vill vajer. Här är det vajergrävmaskiner som är de allra mest älskade. Det är något med den ursprungliga rena mekaniken som fascinerat Claes i snart fyrtio år. En vajermaskin är så mycket bättre konstruerad än en modern hydraulisk maskin anser han. – Titta bara på arbetsmiljön. Numera har man fått det till att det är bra arbetsmiljö om man gör så lite som möjligt. Men jag tror inte att det är bättre att sitta och dra i spakar och rulla på tummar hela dagarna jämfört med att köra en sån här maskin, säger han och drar i spakarna på sin Ruston Bycurus 54 RB från 1956.Claes gör en snabb demonstration av hur hans favorit ska köras och kommenterar samtidigt på supersnabb stockholmska.– Ner med skopan i backen och lägg spaken i rätt läge. Eftersom spaken stannar där finns det tid att peta näsan eller tända en cigg när skopan är på väg in. När skopan är inne byter man bara spak och svänger samtidigt med vänstra foten på pedalen. Då går det att peta näsan igen, för en hand är alltid ledig.Ruston Bycurus 30 RB från 1958. Den väger 30-32 ton och var utrustad med slängskopa när Claes köpte den. Senare lyckades han få tag i ett höggrävningsaggregat. Till höger en 22 RB från 1964 med dragline.– En modern människa kanske tycker att det är jobbigt, men jag tror att det sliter mer på gubbarna i hydraulgrävarna för det rycker så mycket. En vajergrävare står stadigt. Av alla lingrävare, bandtraktorer, kranar och andra makalösa manicker som Claes gjort till sitt livsverk att samla och rädda är det två maskiner som ligger honom allra närmast hjärtat. En av dem är en Ruston-Bycurus 22 RB från 1954 och den andra är just 54:an, en 85 tonnare från samma tillverkare.Som för alla andra sina maskiner har Claes järnkoll på maskinens proveniens och kan berätta att den vackert gula och röda maskinen från början gjorde sina dagsverken i västgötska Tibro för att sedan vandra vidare till Flen.– Då var den isärplockad och nya ägaren fick aldrig ihop den.En och annan traktor har också letat sig in i samlingarna. Även här föredrar Claes engelskt och amerikanskt framför svenskt.Alltså ett perfekt läge för maskin­räddaren Claes Nilsson att rycka in. Merparten av den enorma maskinparken är nämligen att betrakta som räddningsprojekt. Det är sällan som någon köpesumma har krävts för att Claes ska få nöjet att lasta någon av sina trailrar med en ny maskin. Oftast räcker det med en handskakning eller en prissumma justerad efter skrotpriset. Och det var precis så samlingen en gång i tiden inleddes. Det var i början av 80-talet och Claes hade just återvänt efter några år som pilot i USA. Under tiden som han väntade på att få sitt flygcertifikat i Sverige arbetade han med att köra lastbil och råkade då korsa vägar med en Åkermangrävare.– Den stod på en gård och ägaren undrade om jag ville ha den, klart jag ville! Där gick startskottet för den nu helt unika samlingen. Det tekniska intresset fanns sedan tidigare, Hot Rods, jeepar och en och annan motorcykel hade Claes skruvat på under ungdomsåren, men nu riktades siktet mot större grejor.Ganska snart insåg Claes att hans samlarobjekt fanns runt om i landet, kvarglömda i lador, på åkerkanter och övervuxna i skogen. Det gällde bara att hitta dem och att få till ett sätt att transportera hem dem. Nästa projekt blev alltså att skaffa lastbil och trailer och så var det problemet löst. De första åren var det inte så svårt att öka sin samling, skrotpriset var så lågt att han lätt kunde konkurrera med det och till en början var han inte så sparsmakad med vilka tillverkare och modeller han släpade hem. Med åren har han skaffat sig favoriter och blivit mer specifik i sitt samlande. Svenska tillverkare som Åkerman och Landsverk finns visserligen representerade, men fokus ligger på maskiner från England och USA som Ruston-Bycurus, Priestman, North West och Manitowoc. – De är betydligt bättre i kvaliteten, förklarar Claes som sätter stort värde i just själva körupplevelsen och inte accepterar glappande spakar och styrvajrar med dålig exakthet. Smart tänkande vid konstruktionen är också något han värderar och berättar hur amerikanarna under andra världskriget designade fordon så enkelt att samma delar, till exempel hjullager, passade på flera olika modeller.Kranen är en Mohr & Federhaff från 1906. Den har lastat kol till ångmaskinerna vid Norsholms vattenverk. Nu är den linoljemålad och väntar på el till likströmsmotorn.– Titta till exempel på hur tyskarna hade nållager till spakarna i sina stridsvagnar, snacka om ”over engineered”. Nej, rustikt och rakt på med funktionen främst är vad Claes uppskattar. Detta utesluter dock inte en viss svaghet för det estetiska och det är ett av argumenten för varför just 54 RB:n och 22 RB:n tar plats närmast hans hjärta.En titt in i 22:an där sitsen fort­farande är klädd med en trasig bit säckväv, spakarna är mjukt rost­färgade och lacken flagar på plåten gör något med en. Det går inte att vara oberörd och tankarna går direkt till föraren och hur det var att ha just den här hytten som arbetsplats. Claes vet exakt vad han tycker.En riktigt illa behandlad Priestman Wolf dragline från mitten av 50-talet tillhör inte favoriterna, men har ändå fått lite omsorg i vinter.– Den är hemtrevlig, har en personlighet på något vis, en närvaro. Den tilltalar mig, och sen är den så lätt att köra, går så lätt och fint.22:an har efter hemtransporten från Ödeshög bara fått det allra viktigaste fixat. Precis som merparten av hans samlarobjekt har den fått behålla sitt välanvända, lite slitna uttryck och Claes har begränsat sig till att få dem i körbart skick. Annat är det med 54:an. Här är det en totalrenovering ända in i lacken under bultskallarna.– Jag har tagit isär hela karossen och bytt ut 600 skruvar. De är tectyl-behandlade, grundmålade och täckmålade flera gånger. Totalt blev det som att måla 2400 skruvar. Även motorn är bytt. Att en så fin maskin skulle bevaras till eftervärlden med en tolvliters Volvodiesel från 1983 var otänkbart. Utbytesmotorn hävdes ur och Claes fixade via kontakter i England en femcylindrig Ruston-motor på sex ton och 202 hästar som nu blåser härliga rökringar genom sina fem avgasrör uppe på taket. Att den tryckluftsstartade motorn dessutom är rejält lågvarvig gör saken bara bättre.– Motorer ska inte vara för högvarviga, det låter illa och de är inte tillräckligt starka. Hellre vridmoment än varvtal, menar Claes och berättar att 54:an gör 600 varv i minuten när den går som bäst. Att hela maskinbädden från masten därframme till motorn därbak består av en enda gjuten del gör Claes rent av lycklig. Svetsade plåtar står inte högt på hans lista, gjutgodsets mjuka, fulländade former överträffar allt. Hur många timmars arbete just den här maskinen har begåvats med tillmäts mindre betydelse. Att renoveringsarbetet var värt mödan råder ingen tvekan om. Claes är omåttligt nöjd med sin maskin, enda smolket i bägaren är att den är lite svår att leka med. Han saknar nämligen grus att gräva i. – Jag var tvungen att flytta mina maskiner efter att i drygt 30 år haft dem på ett ställe på Ingarö. Här finns dock ingen riktig berggrund, allt ligger på en gammal torvmosse och det duger ju inte att gräva i.Ingemar ”Blomman” Blomfelt jobbar med Claes i verkstaden. Han brukar hänga med i helikoptern när nya objekt ska inspekteras.Det är nämligen helt nödvändigt för samlaren, mekanikern och museimannen Claes Nilsson att få köra maskin med jämna mellanrum. Sedan 90-talet har han därför kompletterat sin karriär som trafikflygare med ett entreprenadbolag. Med hjälp av ett antal f-skattande förare håller han utvalda maskiner i arbete och gör själv inhopp där det behövs. När det vankas rivningsjobb är det han själv som spakar. Och då är det ingen modern hydraulisk höjdrivare som används, nej när Claes river så river han såklart med kula.– Det började med att jag fick en förfrågan om att riva en silo i Katrineholm. Jag använde en Lima från 1951 med 25 meters mast och en lånad kula, det gick bra.Med blodad tand för den enligt Claes helt oslagbara tekniken följde sedan silo efter silo. För att klara av en 50 meter hög silo i Falköping krävdes en resa till USA och inköp av en 70-tons Manitowoc 2900W från 1967, annars hade han inte nått upp. Att rivning med kula enligt Claes Nilsson är ekonomiskt, miljövänligt, effektivt och framför allt säkrare än andra metoder använde han som goda argument för sina tjänster och under några år trillade jobben in i god takt.Just nu har det dock mattats av lite. Så om du råkar ha en silo som behöver rivas; slå en signal till Skyttorp och prata med Claes. Både du och han kommer att bli mycket nöjda.