Publicerad den: 2020.2.6

Målet är ingenting, vägen är allt

Låst innehåll

Vi människor går igång på olika saker. Själv blir jag knäsvag av ringlande grusvägar. Ni vet de där med granar på var sida och härligt rullgrus på toppen. När jag fortfarande körde Saab V4 bjöd varje kurva till att skicka ut häcken, med eller utan hjälp av handbromsen. En period med Alfa Romeo var nog den bästa, (som Clarkson säger: du är inget riktigt petrolhead om du inte kört Alfa). Alfan och jag studsade runt i skogarna och roade oss friskt. Att vi, jo maken aspirerade lika mycket på titeln petrolhead som jag, var tvungna att hålla oss med två extra Alfor som reservdelsbilar för att ha en i kördugligt skick gjorde inte så mycket. De kostade inte direkt skjortan i inköp och lovade att återvända till naturen helt på egen hand, har aldrig funnits en bil som rostar lika fort som detta italienska designunder.

Efter ett lite för närgånget nosande i dikesrenen, just där det låg en hyfsat stor sten, fick dock bilen storhetsvansinne och började leka jordklot. Kontinentalsockelförskjutning var ordet för dagen. Närmare bestämt mellan höger framskärm och motorhuven. Glipan växte sig större under ett par dagar. När kontinenterna glidit mer än fem centimeter ifrån varandra var det dags för åtgärd. Att svetsa lite balk kändes som en bra idé ända tills gul, tjock och riktigt illaluktande rök stod som ett moln kring bilen. Kombinationen av skumfyllda balkar och rejäla rostangrepp avslutade vår period som petrolheads och en röd, en blå och en grön Alfa fick åka till himlen.

ANNONS:

I dag kör jag volvokombi. Så lagom spännande, speciellt som handbromsvändningar med elektrisk parkeringsbroms inte känns så hett. Men grusvägen är jag trogen. Tre gånger har vi hittat hus så långt ut på småländska landsbygden att sista vägen hem utgjorts av romantiskt slingrande brun vägbana. Två gånger har dock moderna tider i form av oljegrus slagit till och vi har fått ta vårt pick och pack för att söka nya boplatser med rätta sortens väg.

Men skam den som ger sig. Den här gången har vi tagit befälet över situationen och med maken som ordförande i vägsamfälligheten känner vi att vägen är räddad för framtiden.

För som väghyvelföraren Fredrik Axelsson sade när jag intervjuade
honom för några år sedan:
Det finns inget vackrare än en nyhyvlad grusväg!

Sofia Barreng

Publicerad den: 2020.2.6

Logga in



Kom ihåg mig

Skapa användare



Do NOT follow this link or you will be banned from the site!