Med 160 år i kontinuerlig drift i ryggen kan gruvverksamheten i Zinkgruvan se framåt med tillförsikt menar kommunikatör Monika Andersson.

Publicerad den: 2018.2.15

Toppmodern gruva från 1857

Arbetsplatsreportaget: Världen behöver zink. I fjol gick internationella zinkpriset upp med 27 procent. Då passade Zinkgruvan Mining mycket lägligt på att inviga en helt ny kvarn vid sin gruva i södra Närke.

Låst innehåll

Joakim Synnermo fyller tjugotonsskopan, lyfter försiktigt och backar sin Volvo L350F några meter innan han mjukt börjar färden uppför backen mot den stora lastningsfickan. Han är en av fem förare av maskinen som dygnet runt, året runt, matar Zinkgruvans anrikningsverk med malm direkt från gruvlaven.

– Vi måste hela tiden se till att fickan är full. Anrikningsverket får inte bli utan malm, berättar han.

Fikapausen blir en snabb slurk ur drickaflaskan under ett kort stopp. Sen rullar hjullastaren igen.

Det är nu drygt två år sedan som Zinkgruvan Mining och dess ägare Lundin Mining fattade beslut om att investera cirka 140 miljoner kronor för att öka kapaciteten med bibehållen arbetsstyrka.

En ny kvarnhall byggdes och anrikningsverket förstärktes med ännu en kvarn som köptes begagnad från Bolidens gruva i Garpenberg. Den ökade kvarn-kapaciteten och ett minskat behov av förkrossning innebar en kapacitetsökning med 100 000 ton eller tio procent. Den nya anläggningen togs i drift före sommaren 2017.”Lass efter lass flyttas mellan de olika högarna. Det måste bli rätt blandning som hamnar i fickan till anrikningsverket.”

– Vi byggde bort en flaskhals, berättar Monika Andersson som är kommunikatör vid företaget.

Och det märker Joakim Synnermo av varenda dag på jobbet. Han är lugn som en filbunke och hanterar maskinen med mjuka rörelser, men det går undan.

Lass efter lass flyttas mellan de olika högarna. Det måste bli rätt blandning som hamnar i fickan till anrikningsverket.

– Just nu lastar jag zink- och blymalm. De är lite olika i färgen och det hjälper när jag ska blanda rätt. Sen måste det vara rätt storlek på materialet också. Jag har lagt lite stora stenar längst ner, de blandar jag i om det behövs. Kvarnenbehöver stora stenar för att mala bra.

Joakim får hela tiden telefonsamtal nerifrån gruvan som berättar om vilket material som är på väg upp och från verket om vilket material de behöver.

Arbetsplatsen liknar på många sätt en bergtäkt. Här ligger stora högar av olika typer av material. Längst bort hamnar kopparmalmen. Den utgör bara en mindre del av gruvans produktion och körs endast vid speciella tillfällen, så kallade kampanjer.

Den stora hjullastarens tjugotonsskopa är länken mellan gruvan och anrikningsverket. Rätt material
i rätt takt måste fram dygnet runt, året runt.

Den stora skillnaden jämfört med en vanlig bergtäkt är var materialet kommer ifrån. I ena kanten av området reser sig ett högt, fyrkantigt torn prytt med företagsemblemet, en jättelik femuddig stjärna. Det är gruvlaven, eller P2, som den heter just i Zinkgruvan. I tornet sitter gruvspelet med sina motvikter och hissar malm nerifrån det 850 meter djupa gruvschaktet.

Malmen förkrossas redan nere i gruvan för att bli lättare att hantera och lastas i en så kallad skip som rymmer tjugo ton. Var fjärde minut åker en fullastad skip upp genom laven. Uppe vid markytan lastas malmen på transportband, som för den vidare till Joakims domäner.

– Just nu hinner gruvan precis nätt och jämt med i takten, berättar Joakim, men det ska tydligen bli mer material
lite senare.

All verksamhet är noga avvägd för att de olika processerna ska flyta smidigt. Joakim håller två lastningsfickor fulla. Den nya kvarnen och den gamla har var sin. Dessutom är det hans jobb att hantera gråstenen som kommer ut som restprodukt i andra änden av kvarnarna. De läggs i högar för vidare transport.

– Över femtio procent av det malda gråberget används för att fylla utsprängda områden under jord. Resten läggs på vårt sandmagasin, berättar Monika Andersson.

– Vi räknar med att vår malm håller en mineralhalt av 4–14 procent och det blir därför över stora mängder gråberg som måste hanteras.

Det färdiga zinkkoncentratet innehåller cirka femtio procent ren mineral.

En som vet allt om sandmagasinet är Lasse Dahlqvist. Hans far Hasse och farfar Karl-Ivan före honom har sedan 1960-talet haft kontrakt med gruvdriften i Zinkgruvan. Karl-Ivan Dahlqvist började sin verksamhet med att köra taxi och mjölktransporter, men för femtio år sedan kom de första jobben för Zinkgruvan. Nu har H Dahlkvists Åkeri i Zinkgruvan AB fem dumprar, fyra hjullastare, två grävare och cirka sju lastbilar sysselsatta i gruvans ovanjordsverksamhet.

– Vi har ungefär ett tjugotal personer som arbetar med gruvan. Kontraktet utgör ungefär åttio procent av företagets verksamhet, berättar Lasse Dahlqvist och tillägger att hans maskiner dagligen hanterar mellan åtta och nio tusen ton malm och gråberg.

– Det blir ganska mycket eftersom materialet måste lastas om och blandas en hel del. Av de fyra hjullastarna är ungefär en och en halv i kontinuerlig drift i gruvområdet. Det är ju aldrig några stopp i verksamheten. När gruvan står still går anrikningsverket och tvärt om.

Rickard Örtberg, underhållsmekaniker vid Zinkgruvans anrikningsverk, övervakar alla processer i den jättelika hallen.

I kontraktet med Zinkgruvan ingår även att transportera det överblivna gråberget till sandmagasinet fyra kilometer bort. Här har företaget nyligen varit med och byggt en ny dammanläggning för att ta emot ännu mer massor.

– Det är en ny damm med uppåtvallar som ska kunna ta emot stora mängder för avvattning. Med tiden kommer området att täckas och efterbehandlas.

Inne i den nya kvarnhallen tar Rickard Örtberg en av sina regelbundna rundor. Han är en av Zinkgruvan Minings under-hållsmekaniker och har ansvar för att alla pumpar, ventiler och styrsystem fungerar. Hydraulik och pneumatik är hans expertområde. I sju år har han arbetat vid Zinkgruvan och har inga planer på att byta jobb, speciellt inte efter att den nya kvarnen kommit på plats.”Efter bara några minuter har de grova stenarna malts till ett finkornigt pulver.”

– Allt blev precis som vi ville ha det, konstaterar han nöjt och sveper med handen för att visa det fortfarande glänsande rena maskinrummet i nya kvarnhallen.

Här finns övervakningssystem som berättar för Rickard och hans kolleger allt de behöver veta om driften av anrikningsverket.

På andra sidan väggen arbetar den nya kvarnen. Timme efter timme tuggar den i sig malmblock i olika storlekar, de största runt 30 centimeter i diameter. Med en kapacitet på 100 ton i timmen gäller det för Joakim och de andra hjullastarförarna att se till att hålla fickan välmatad så att det inkommande transportbandet ständigt går fullt.

Det färdiga mineralkoncentratet lastas ut för vidare transport till hamnen i Vänern.

Kvarnen maler malmen genom så kallad autogen malning och det är därför som materialets blandning är så viktig.

Inne i trumman sitter gummerade lyftare som tar med stenarna på en lustiger dans. Efter bara några minuter har de grova stenarna malts till ett finkornigt pulver. I kvarnens ena ände finns ett galler som håller kvar malmen i kvarnen tills den uppnår en viss partikelstorlek. Efter kvarnen förs malmen vidare till flotation (kemisk process).

Huvudproduktionen i Zinkgruvan består av koncentrat av zink och bly.Även koppar utvinns, men i betydligt mindre omfattning. De olika mineralerna separeras från gråberget genom användning av olika kemikalier samt luft i stora vattentankar, så kallade flotationstankar.

Ett fyrtiotal tankar står i en stor hall och bubblar fridfullt. Det malda materialet har tillsatts i tankarna, blandats med vatten och kemikalier och sedan skickas en strid ström av luftbubblor upp genom vattnet i tankarna. På ytan bildas snart metallblänkande luftbubblor. Mineralerna flyter med kemikaliernas hjälp och gråberget sjunker.

På bara ett par minuter förvandlar kvarnen stora stenblock till millimeter-
stort damm. Nya kvarnhallen invigdes
före sommaren 2017.

Hela tiden skummas toppen av tankarna och mineralbubblorna rinner ner i uppsamlingsledningar.

Rickard Örtberg höjer rösten över bullret från pumpar, fläktar och bubblande tankar och pekar på en blänkande, underlig sluttande plåt.
– Där kommer pengarna, det är bly som rinner utmed plåten, förklarar han.

Rinnande svartblänkande bly glider över plåten och vidare via en förtjockare, där största delen av vattnet avlägsnas, till fickor av finmaskigt nät som ska pressa ur det resterande vattnet. Gigantiska hydrauliska kolvar trycker till och pressar fickorna som sitter som ett gammaldags pappersmappsystem i en jättelik hållare.

– Vi räknar med att blykoncentratet nu innehåller ungefär sjuttiofem procent mineral, berättar Monika Andersson.

Rickard tar en handfull svart koncentrat i handsken och konstaterar att det inte går att ta miste på att det verkligen är bly han håller i. Det är tungt.

H Dahlkvists Åkeri i Zinkgruvan AB har fem dumprar, fyra hjullastare, två grävare och cirka sju lastbilar sysselsatta i gruvans ovanjordsverksamhet.

– Koncentratet går sedan med transportband till en utlastningshall. Där hämtas det med lastbil och körs till Otterbäckens hamn i Vänern. Koncentratet lastas sedan på båtar för vidare transport ut i världen, det brukar bli fem till sex båtar i månaden, berättar
Monika Andersson.

All koppar som produceras i Zink-gruvan går med båt till Rönnskärsverken i Skellefteå för vidare förädling. Zinken och blyet skeppas främst via europeiska hamnar till kunder över hela världen. De flesta kunder är återkommande, en liten andel av produktionen säljs på spotmarknaden till Asien.

Just nu ser Monika Andersson och hennes kolleger ganska ljust på framtiden.
– Vi har ingen möjlighet att påverka mineralpriserna på världsmarknaden. Vad vi kan påverka är våra produktionskostnader.

Priserna på just zink är riktigt bra nu och Monika tror nog att det är en utveckling som kan hålla i sig.

– Nyproduktion av metall är ett måste och metall är avgörande för mycket av den nya och hållbara teknik som utvecklas. Koppar krävs i moderna elbilar och zink kan bli en viktig komponent i de nya superbatterierna. Dessutom är vi nöjda med de prospekteringar vi gör. Det ser fortfarande bra ut med tillgången på malm i vårt närområde.

Text: Sofia Barreng Foto: KGZ Fougstedt

Publicerad den: 2018.2.15

Logga in



Kom ihåg mig

Skapa användare